Marcel Pagnol

English version follows below after the Swedish text.

För den som åtminstone delvis lever i Frankrike är det förstås intressant att upptäcka också landets författare. En av Frankrikes mest folkkära författare lär vara Marcel Pagnol (1895–1974). Jag som inte är så bildad inom fransk litteratur upptäckte honom först för några år sedan.

Jag har ännu inte hitta Pagnols böcker översatta till svenska men däremot några franska filmatiseringar med svensk text. Filmerna Nyckeln till Provence i två delar som på franska heter La gloire de mon père respektive Le Château de ma mère, är en underbar skildring av Pagnols egen barndom i trakterna kring Marseille. Filmdubletten L’eau des collines som består av delarna Jean de Florette och Manons källa är en lika vacker och gripande skildring av det hårda livet i början av förra seklet i Provence.

Pagnol föddes 1895 i Aubagne utanför Marseille och dog 1974 i Paris. Vi får veta mycket om hans barndom i filmerna om Provence. Han blev sedan som vuxen en mångsidig man som började sin yrkesbana som lärare i engelska för att senare övergå till att skapa romaner, drama och film. 1946 valdes han, som den första filmskaparen, in i Franska Akademien.

Marcel Pagnol hann med tre äktenskap – om mångfalden berodde på kvinnotycke eller på ombytlighet, vet jag inte. Av foton att döma var han i alla fall en stilig karl. Först gifte han sig som 21-åring med en flicka från Marseille, därefter med en ung engelsk dansös och sist med en 25 år yngre fransk skådespelerska. Sammanlagt fick han 5 barn i sina äktenskap.

Inspirerad av Pagnols filmer har jag inte kunnat låta bli att söka efter de platser som han skildrar i sin barndomsberättelse. Jag känner igen miljöer i centrala Marseille från hans skildringar, till exempel den vackra Borély-parken där han promenerade med sin moster Rose. Inne i staden finns också platser uppkallade efter honom.

Strax utanför Marseilles centrala delar ligger byn La Treille där Marcel Pagnol som barn tillbringade många somrar och sedan också återkom till som vuxen. Idag är väl byn närmast en förort till Marseille men för hundra år sedan måste det ha varit ett avlägset och ganska isolerat samhälle.

Pagnol skildrade sin barndomsvän Lili des Bellons (han lär ha hetat David Magnan) med stor ömhet och respekt. Området Les Bellons, som vännen uppenbarligen fick sitt smeknamn av, ligger alldeles utanför La Treille. Den vackra bergsformationen Garlaban som den unga Marcel älskade högt ligger också i dessa trakter. Den karaktäristiska siluetten är lätt att känna igen.

Inne i byn La Treille finns villan som Marcel Pagnol återkom till när han skrev delar av sin barndomsberättelse. Här finns också den lilla kyrkogård som han ligger begravd på tillsammans med stora delar av sin familj.

När jag senast bilade österut från La Treille råkade jag passera ett vinmakar-kollektiv som kallades Des vignerons du Garlaban. Det gick inte att motstå ett stopp med provsmakning och några inköp. Vinerna var kanske inte så märkvärdiga men välgjorda och varje gång jag korkar upp en flaska slår det an en romantisk sträng och jag tänker på Pagnol när han som ung pojke vandrade längs Garlabans bergssidor.

Nästa gång jag kommer till trakterna kring La Treille ska jag ta med vandringskängorna. Där finns nämligen vandringsleder som går i Marcel Pagnols fotspår. Förhoppningsvis får man längs stigarna se och uppleva mer av det som han så målande beskriver. Den erfarenheten blir säkert anledning till ett nytt inlägg, så småningom.

Hälsningar från Ingrid

English version:

For those of us who, at least sometimes, live in France it must be interesting to explore French authors. One of France’s most popular authors is said to be Marcel Pagnol (1895-1974). I’m not very educated in French literature, and I discovered him only a few years ago.

I have yet to find Pagnol’s books translated into Swedish but I have found some French film versions with Swedish text. Probably, all English speaking readers can find English versions. The films which in French are called La gloire de mon père and Le Château de ma mère, are wonderful depictions of Pagnol’s own childhood in the area around Marseille. The duo L’eau des Collines consisting of the two parts Jean de Florette and Manon des sources is an equally beautiful and poignant portrayal of the hard life in the beginning of the last century in Provence.

Pagnol was born in 1895 in Aubagne outside Marseille and died in 1974 in Paris. We learn much about his childhood in the movies mentioned. He became a versatile man who began his career as an English teacher and later moved on to creating novels, drama and film. In 1946 he was elected, as the first movie maker, into the French Academy.

Marcel Pagnol had time for three marriages – if this was due to women’s liking or his own inconsistency, I do not know. Judging from photos, he was a handsome fellow. First, at the age of 21 he married a girl from Marseilles, then a young English dancer and finally a French actress 25 years younger than himself. In total he produced 5 children in these marriages.

Inspired by Pagnol’s movies I have searched for the places he depicts in his childhood story. I recognize places in downtown Marseille from his books, such as the beautiful Borély Park, where he walked with his aunt Rose. In the city are also addresses named after him.

Just outside Marseille we find the village of La Treille where Marcel Pagnol as a child spent many summers and later returned to as an adult. Today the village is more or less a suburb of Marseille, but a hundred years ago it must have been a distant and rather isolated community.

Pagnol portrayed his childhood friend Lili des Bellons (who’s real name evidently was David Magnan) with great tenderness and respect. The area Les Bellons from which his friend apparently got his nickname, is situated just outside La Treille. The beautiful rock formation Garlaban, which the young Marcel deeply loved, is also located in this region. The characteristic silhouette is easily recognizable.

In the village of La Treille, you find the villa where Pagnol lived when he returned to write his childhood story. There is also the small cemetery where Marcel Pagnol lies buried along with much of his family.

When I last drove east from La Treille, I happened to pass a winemaker-cooperation called Des Vignerons Garlaban. Of course, I could not resist a stop with tastings and some purchases. The wines were perhaps not remarkable but well made. Every time I open a bottle I think of Marcel Pagnol when he as a young boy walked along the slopes pf Garlaban.

Next time I come to the area around La Treille I will make sure to bring my hiking boots, as there are trails in Marcel Pagnol’s footsteps. Hopefully, I will get a chance to see and experience more of what Pagnol so vividly describes along these trails. That experience will surely be cause for a new post, eventually.

Regards from Ingrid