Lunch på Il Cippo, igen / Lunch at Il Cippo, Again

Både jag och Elisabeth har berättat förut om vår favoritrestaurang Il Cippo uppe i den lilla italienska byn Mortola Superiore (länk). Det är värt att berätta om den igen, och om all god mat som Cinzia serverar där!

Nyligen sedan tog vi oss upp till Cinzias härliga taverna tillsammans med en stort gäng förväntansfulla vänner. Vi bokade ett bord för 15 personer till söndagslunch. Några av oss stretade dit i fyra timmar över bergskammen Monte Carpano, för att vara säkra på att vara riktigt hungriga när vi kom fram. Några andra tog den litet kortare vägen genom Grimaldi Superiore, och verkade få lika bra aptit av det. Vi var ett glatt gäng som samlades längs vårt långbord.

Cinzia överträffade alla förväntningar. Hon börjar nog lära sig vilka favoriträtter vi har, och flera gånger möttes hon av applåder när hon kom ut från köket. Kanske blev vi ganska högljudda, och kanske störde vi de andra sällskapen i matsalen, när stämningen blev högre och högre. Till slut kände vi oss mycket mer som eldiga italienare än strama skandinaver.

Det är lätt att trivas och njuta på Il Cippo. Först fick vi en smakrik minipizza och trodde att det var kanske en av fyra små anti-pasto. Det kom mycket mer!

De fluffiga kikärtsbollarna hör till våra absoluta favoriter, och de var godare än någonsin, luftiga och alldeles lagom salta. En liten bit vitello tonnato väckte också jubel. Tallriken med tre olika grösakstimbaler och liknande anrättningar var inte mycket sämre.

Till allas förtjusning fick vi sedan Cinzias ljuvliga råbiff. Den ser verkligen inte mycket ut för världen, men är otroligt delikat. Vi tror att hon gör den på fint kalvkött smaksatt med god olivolja, citron och litet salt. Underbart!

När vi kom till pastan var ju ingen av oss direkt hungrig längre. Det hindrade förstås ingen från att njuta storligen av ravioli med salviasmör och tagliatelli med pesto. Tänk att sådana ganska enkla rätter kan smaka så vidunderligt gott när de tillagas av bra råvaror av en skicklig kock.

Hade vi varit litet förståndiga och återhållsamma skulle vi förstås ha hoppat över kötträtterna efter allt detta. Men, det är ju så gott med Cinzias lamm och med hennes kanin tillagad med örter och vin. Det är klart att vi alla smakade litet av det också.

Så småningom blev förstås bordet fyllt med flaskor av olika slag också. Några behövde litet sval öl för att släcka törsten efter den långa vandringen upp till Mortola Superiore. Bordsvinet var en Barbera d’Alba som var lätt och samtidigt smakrik. Efter ett tag tyckte vi att det skulle passa med litet Rossese di Dolceacqua, ett lokalt rödvin som smakar väldigt bra ihop med den liguriska maten. Till allt detta drack vi förstås också massor med vatten, så det blev trångt på bordet.

Cinzias desserter går inte av för hackor. Det brukar vara svårt att välja bland alla olika alternativ. Denna gång ville de flesta ha antingen hennes saftiga tiramisu eller hennes ljuvliga semifreddo med smak av amaretto.

Cinzias trevliga pappa hjälper till med serveringen och hennes duktiga mamma står i köket. Tydligen tyckte de att vi förtjänade någonting extra till desserten, för plötsligt kom pappan in med prosecco åt hela sällskapet. Det tackade vi naturligtvis inte nej till.

Smått vimmelkantiga av njutning och mätthet avslutade vi det hela med kaffe, som aldrig smakar lika gott någon annanstans än i Italien. Till det serverades förstås också husets hemgjorda limoncello. Den är alltid god. Tydligen har familjen egna citronträd med mycket frukt, för som avskedgåva fick vi alla några nyskördade citroner.

En sådan här lunch kan man förstås inte njuta av varje dag. Det är tur att det är en promenad på några kilometer tillbaka hem till Menton igen, och det är verkligen tur att det är nerförsbacke. Den smala slingrande vägen från Mortola Superiore mot kusten måste vara en av de vackraste i världen. Det tyckte i alla fall vi när vi glada traskade ner efter denna långa härliga lunch.

Det brukar bli långa luncher hos Cinzia, men denna slog alla rekord. Vi tillbringade över fyra timmar på Il Cippo och det började nästan skymma innan vi kom hem igen. Jag tror att ingen av oss hade minsta tanke på kvällsmat.

Il Cippo har för det mesta öppet fredag-lördag-söndag. Det är säkrast att ringa i förväg för att kolla öppettider och för att boka bord.

Hälsningar från Ingrid

English version:

Both Elisabeth and I have told you before about our favorite restaurant Il Cippo up in the small Italian village Mortola Superiore (link). It is worth to talk about it again, and about all the good food that Cinzia is serving!

Recently visited Cinzia’s lovely tavern with a group of excited friends. We booked a table for 15 people for Sunday lunch. Some of us took the four hour hike over the ridge of Monte Carpano, to be sure to be really hungry when we arrived. Some others took the slightly shorter route through Grimaldi Superiore, and seemed to be hungry, as well. We were a happy group of friends gathered along our long table.

Cinzia exceeded all expectations. She probably knows our favorite dishes by now, and several times she was met by applause when she came out from the kitchen. Maybe we were quite noicy, and perhaps we annoyed we the other guests in the restaurant. After a while we felt much more like fiery Italians than austere Scandinavians.

It’s easy to enjoy Il Cippo. First we got a tasty mini pizza and thought it was perhaps one of four small anti-pasto. It turned out to be much more!

The fluffy chickpea buns are one of our absolute favorites, and they were tastier than ever, airy and with just enough salt. A little bit vitello tonnato also brought cheers. A plate with three different vegetable timbales and similar dishes were almost as delicate.

To everyone’s delight, Cinzia then served her lovely steak tartare. This dish does not look impressing, but is incredibly delicate. We think she makes it from fine veal seasoned with good olive oil, lemon and a little salt. Wonderful!

When we got to the pasta none of us were very hungry anymore. That did of course not stop anyone from enjoying ravioli with sage butter and tagliatelle with pesto. Keep in mind that these fairly simple dishes can taste so very good when prepared from good ingredients by a skilled chef.

Had we been a little sensible and restrained, we would of course have skipped the meat dishes after all this. But, Cinzia’s lamb, and her rabbit cooked with herbs and wine are so very tasty. Of course, we tried some of that, as well.

Eventually, of course, the table filled with bottles of various kinds as well. Some of us needed a little cool beer to quench their thirst after the long walk up to Mortola Superiore. The table wine was a light and tasy Barbera d’Alba. After a while, we thought it would be perfect with some Rossese di Dolceacqua, a local wine that tastes very well with the Ligurian food. To all this, of course, also drank a lot of water, so it got crowded on the table.

Cinzia’s desserts are hard to beat. It is usually hard to choose from all the different options. This time we most of us wanted either her soft tiramisu or her lovely semifreddo with amaretto.

Cinzia’s nice dad helps with serving and her talented mother works in the kitchen. Apparently they thought we deserved something extra to the dessert, because suddenly the father came in with prosecco for the whole party. Of course, we appreciated this.

Somewhat giddy with pleasure and satiety, we finished it all off with coffee, which never tastes as good anywhere else than in Italy. Now we were as always served homemade limoncello. It is always good. Apparently the family has its own lemon trees with a lot of fruit. As a farewell gift we all got some freshly picked lemons.

This kind of lunch you can’t enjoy every day, naturally. It is fortunate that there is a walk of a few miles back home to Menton again, and it’s really lucky that it’s downhill. The narrow winding road from Mortola Superiore towards the coast has to be one of the most beautiful in the world. Anyway, that is what we thought when we happily walked down after this long lovely lunch.

We always have long lunches at Cinzia’s restaurant, but this broke all records. We spent over four hours at Il Cippo and it almost started to get dark before we came home again. I think none of us had any thought of supper.

Il Cippo is usually open Friday-Saturday-Sunday. It is advisable to call ahead to check opening hours and to reserve a table.

Regards from Ingrid