Principato di Seborga

English text follows below after the Swedish version…

En solig januaridag bestämde vi båda bloggkompisar, Elisabeth och jag, oss för att besöka den lilla staden Seborga, eller rättare sagt Principato di Seborga. Det här speciella samhället i bergen ovanför Bordighera i västra Ligurien har nämligen fått för sig att det är, eller i alla fall borde vara, ett självständigt furstendöme.

Vi har hört och läst om Seborga tidigare, även om det inte är lika känt som andra ”riktiga” furstendömen såsom Monaco, San Marino med flera. Därför var vi ganska nyfikna på vad det här är för någon slags stad, egentligen.Även om Seborga tydligen funnits i åtskilliga hundratals år, och numera hävdar att de aldrig formellt och dokumenterat blev en del av Italien då landet bildades 1861, så har heller aldrig någonsin någon nation erkänt Seborga som en fristående stat. Italien behandlar uppenbarligen Seborga som en kommun bland alla andra italienska kommuner och verkar inte betrakta deras valuta Luigino, deras utpekande av egna ministrar och deras egen flagga som något annat än charmiga turistattraktioner. Vad Seborganerna själva tänker om saken vet jag inte, men det lär i alla fall som tur är inte finnas några större konflikter med omgivande Italien. Praktiskt nog har också Seborga bestämt sig för att acceptera nykomlingsvalutan Euro som betalningsmedel vid sidan om sin egen traditionella valuta Luigino.

Seborga ligger ungefär 500 möh i provinsen Imperia. Drygt 300 innevånare bebor knappt 5 kvadratkilometer. Stadskärnan är vackert belägen högt upp bland gröna kullar med vidsträckt utsikt ner mot Medelhavet, som så många andra trevliga små samhällen i närheten. När man närmar sig den här speciella staden nerifrån kusten möts man dock av blåvita flaggor och till och med en liten gränsstation – obemannad och ganska skräpig, för all del. Det går ändå inte att missa att just det här samhälle vill utmärka sin egenart.

Inne i staden finns fler exempel på lokalpatriotism. Flaggor vajar på vart och varannat hus, vi hittade en monter med diverse Seborga-symboler och restaurangerna serverar förstås mat tillagad enligt lokalt Seborga-recept. Vi valde vildkanin, coniglio, som var god men inte så särskilt annorlunda än den som finns i övriga Ligurien. Naturligtvis passade det utmärkt att dricka en Rossese di Dolceacqua till maten. Det tycks inte finnas något eget vin från lilla Seborga, så vi fick hålla till godo med utländskt vin från ”grannlandet”.

Stadskärnan är charmerande och förtjänar en rundtur – det går ganska snabbt för det här är en liten stad. Vi hittade en gammal fängelsehåla som lyckligtvis numera bara används för uppvisning, några små butiker, flera restauranger, många små vindlande gränder och vackra byggnader. Bergen runt omkring staden har en hel del lockande vandringsleder, men just den här gången varnades vi för att jakt pågick och tog därför det säkra före det osäkra och nöjde oss med en promenad en bit längs vägen mot Perinaldo.

Seborga är måhända ett lustigt fenomen men absolut värt ett besök. Enklast är att ta sig dit med bil, och vi hade tur att ha pålitliga E som chaufför. Annars finns närmaste tågstation i Bordighera.

Ingrid

English version:

On a sunny January day Elisabeth and I decided to visit the small town of Seborga, or rather Principato di Seborga. Notably, this small community on the hills above Bordighera in west Liguria presents itself as an independent principality.

We’ve heard and read of Seborga before, although it is not at all as famous as the ”real” pricipalities Monaco, San Marino and others. Now we were quite curious to see this one.

Although Seborga apparently existed for several hundreds of years, and now claim that they never formally became a registered part of Italy when the country was united in 1861, no nation has ever recognized Seborga as an independent state. Italy apparently treats Seborga as a municipality among all others and does not seem to consider oddities like their currency Luigino, their locally elected ministers-of-state and their local flag as anything but charming tourist attractions. What the Seborgan inhabitants themselves think about this, I do not know. Evidently, there are no major conflicts between Seborga and the surrounding Italy. Conveniently enough, Seborga decided to accept the Euro as currency alongside its own traditional Luigino.

Seborga is located approximately 500 meters above sea level in the province of Imperia. A bit more than 300 residents inhabit nearly 5 square kilometers. The city center is beautifully situated high up among green hills with sweeping views down to the Mediterranean Sea, like many other charming villages in this region. However, when approaching this particular little town from the coast you are met by blue and white flags and even a small border post – unmanned and quite untidy. You can’t miss that this is a village that wants to have its own very prominent profile.

In the little city there are more examples of local patriotism. Flags fly at each and every other house, we found a booth with various Seborga symbols and the restaurants obviously serve cuisine prepared according to local Seborga recipes. We chose the rabbit, coniglio, which was good but not that much different from the rest of Liguria. The wine Rossese di Dolceacqua went well with the food, of course. We could not discover any local wines from small Seborga itself, so we had to settle with one from ”abroad”.

The city center is charming and deserves a tour – it does not take long since this is a small town. We found an old dungeon which fortunately is only used for display these days, some small shops, several restaurants, many small winding streets and beautiful buildings. The mountains around the city have a lot of tempting hiking trails, but this time we were informed that hunting was going on, and decided to take a walk on the safe road towards Perinaldo.

Seborga may be an odd phenomenon but is absolutely worth a visit. The most convenient way to get there is by car, and we were lucky to have E as our obliging driver. Otherwise the closest railway station is the one in Bordighera.

 Ingrid