Inbrott och Mentons kommunala Polis / Burglary and the Policeforce in Menton
I går kväll upptäckte jag att vi fått inbrott i vårt garage. Inte för att vi hade några värdefulla saker där, men det är ju alltid obehagligt och dessutom har vi tidigare blivit förskonade, så jag var inte helt säker på hur jag skulle gå tillväga med anmälan….
Jag ringde försäkringsbolaget som sa till mig att gå till polisen ”Le commissariat de Police” för att göra en anmälan, PV, Proces-Verbal. Det blev mitt första besök på vårt lilla poliskontor som ligger 8 rue Partouneeax, mitt i centrum. Jag gick dit, mycket stressad eftersom hemresan till Sverige var nästföljande dag och jag hade redan ett packat program!
Receptionen låg precis innanför dörrarna…Flera personer väntade och hade dessvärre mycket större bekymmer än jag. Dessa berättelser fick de torgföra vid receptionsdisken utan någon diskretion. Så var det min tur…”Oj då, inbrott” Var? När? Hur? Jag var inte beredd på att berätta vår exakta adress och vad som hade hänt inför alla väntande…Detta förstod man snabbt och det gjorde att jag blev insläppt bakom dörren med skylten ”inga obehöriga”. Jag förklarade att vi inte hade några värdesaker i garaget och att jag redan varit och tittat och konstaterat att några kartonger var uppbrutna …men konstapeln beslutade genast att det skulle göras en noggrann undersökning. Hon frågade om jag kommit med bil…men det äger jag ju ingen…Inga problem…jag fick gå ut och vänta i receptionen och efter en lite stund kommer två konstaplar försedda med pistoler i hölster och bjuder mig att följa med ut till polisbilen. Den ene polisen tog av sig skyddsvästen och la den till mig som sällskap i baksätet…där också bilrutan vittnade om att blodspillan föregått min bilfärd.
Vänligen, småpratande, tog vi oss lugnt genom Menton, den första åktur i polisbil för min del! M såg du mig? Väl framme konstaterades att garagedörren brutits upp…vilket jag ju förstås redan hade hunnit förklara. Vi stod och tittade på dörren och de uppbrutna kartongerna och man konstaterade bara faktum. Så det var bara dags att sätta sig i polisbilen för återfärd till stationen. Jag fick åter vänta en stund så att poliserna skulle hinna skriva sin rapport….därefter fick jag komma in till ytterligare en polis som skrev ner min efterlängtade anmälan…Nu trodde jag att jag äntligen skulle kunna rusa iväg till försäkringsbolaget med den….men ack!
Nu ville kriminalteknikern komma med för att se om det fanns fingeravtryck…Jag tog mod till mig och frågade om jag än en gång kunde få skjuts….Det visade sig att teknikern redan väntade på mig vid vår fastighet…men inga problem….hon körde tillbaka till polisstationen för att hämta upp mig! Det tyckte jag inte skulle behövas men de stod på sig och jag skulle åka polisbil igen…Denna gång med en civilklädd tekniker. Hon hade med sig kriminalväskan och vi kröp in i garaget där hon försökte ta fingeravtryck på en flaska grappa som tjuvarna ratat! Det gick inte så bra…men på en packtejp hittade hon bättre bevis som skulle analyseras på stationen. Väl mot polisstationen igen förklarade jag att jag nu skulle till försäkringsbolaget…och hon föreslog att hon kan köra mig dit..men då var det jag som bestämt avböjde.
På stationen förklarade man för mig att de just den dagen inte hade så mycket att göra och då vill man gärna hjälpa till. Lärdomen av detta polisbesök är att hur stressad du än känner dig, så ta det lugnt, det tar tid, försök att inte visa frustrationen…det lönar sig!
I samband med detta finns det säkert någon som undrar hur den franska polisen är organiserad…det finns ju så många olika polismyndigheter…men den digra förklaringen överlåter jag med varm hand. Jag tror dock inte att den bistra nationella CRS-polisen skulle varit lika tillmötesgående.. Elisabeth
Ja, så det kan bli!!!! Tur att inget värdefullt försvann. Dock intressant historia! Tack!
Oj då! Också i Spanien tar det sin tid, och då ska man också upplysa båda sina föräldrars namn, vilket verkar helt meningslöst, speciellt eftersom de är döda och för övrigt aldrig har satt sin fot i Spanien. Bra att inget blev stulet, men ändå obehagligt.
Vilken upplevelse, intressant att notera ambitionen hos den Franska polisen
Så förfärligt o att det ändå blev så bra- Tacka vet jag trevliga tjänstemän- O du sa inget när vi sågs- Bättre lås….Men dom säger ju att tjuvar är de enda man inte kan låsa ute- Kram
tänk att du alltid har rätt!!!